The Fooo landar på Arlanda och möts av er kärlek.
Himla fint.

Tampa trambåt låter ju enkelt.
Det är mindre enkelt när det är trettio grader varmt och det är en fullsmockad badstrand. Men vi gjorde vårt bästa. Jag och Oscar i lag mot dansarna Kenny och Alessandro.
Ja.
Den organiserade kampen som var tänkt blev mest förvirring ut till havs och värdelös trampning. Tillslut fick jag och Oscar ta hjälp av hans fans för att överhuvutaget ta oss tillbaka till stranden. Sedan hoppade vi i vattnet och sprang sista biten.
Om vi vann?
Ni kan nog gissa er till den… Efteråt var vi blöta, sandiga, svettiga och hade lite lätt solsting. Och slogs om duschen i mitt hotellrum.

– Det finns ingen whisky här inne som med Icona Pop.
Söndag i Båstad och Oscar Zia invigde tennisveckan. Det var så varmt att vi fick gömma oss i skuggan, men Oscar lyckades ändå briljera med ”Ballare con me”, ”Yes we can”, ”Love on the run” och John Legends ”All of me”. Sedan kom momentet när vi skulle trampa trambåt mot dansarna Kenny och Alessandro.

Såhär i efterhand är jag mest glad att vi överlevde.

Det här med att ens projektledare, aka chef, ber en gå upp på scenen i Ängelholm och berätta något smart. Och intressant. Och ni vet, viktigt. Och man tänker att javisst, det ska jag göra!
Sedan står man där och hör sig själv svara:
– Att man inte ska vara på biltaket? Jojo, absolut, kör på! Vi hade fest däruppe under Bråvalla så det är bara att hoppa upp.

Oops.

Ni är de bästa jag vet.

Anton Ewald stannar plötsligt upp och står orörlig med händerna ut från kroppen.
Sedan börjar han snabbt gräva i fickorna efter sin iPhone.
– Fan, jag kommer inte ihåg låttexten.
Han skrattar och letar upp sig själv på Spotify. Trycker skärmen mot örat och sjunger med.
– Det blir alltid såhär när låtarna är nya. De har inte riktigt satt sig än, säger han och pekar mot tinningen.
Utanför huset som fungerar som loge står ett stort antal Ängelholmsfans och väntar. De vill få den där första skymten innan han kliver upp på scenen.
Det är det här han älskar. Att uppträda. Att möta fansen.
Att uppräda för dem.
– Är du nervös? frågar jag.
Han skakar på huvudet.
– Taggad.

Såhär glad var jag när jag tog lille Adam (ja, bilen heter fortfarande Adam och det känns som min pojkvän för att han har ett namn) mot Skåne. Det jag inte visste då var att jag skulle ringa min pappa i panik tre gånger och mitt i natten sitta på en parkeringsplats med sovande lastbilschaufförer och läsa en instruktionsbok med hjälp av ficklampan på iPhonen. Alltså jag är jävligt bra på att köra bil. (På Leksand sommarland kallade de mig ”naturbegåvning” när jag körde om folk på insidan åp gocartbanorna när jag var liten) Så det känns fruktansvärt surt att allt tekniskt som har med bilen att göra vann över mig. Men jag kom fram. Åtta timmar efter att jag startat från Stockholm.

MEN. Jag passade också på att stanna i Linköping och käka mat med de här härliga tjejerna.
Det är så kul att kunna träffa er som inte bor i Stockholm när jag väl har chansen! Vi snackade massa skit och The Fooo i en timme innan jag behövde bege mig vidare. Jag gör gärna om något liknande när vi reser nästa gång, oavsett stad. Vad tycker ni om det? Tack igen tjejer!

Såhär glamouröst är livet på en festival klockan 01:37, när kändisarna lämnat VIP:en och den enda som spelar är kvällens absolut sista artist och när fötterna är iskalla och när man pylsat på sig så mycket omaka kläder att mönstren går i kors.

SER NI?

Lite som en bal på slottet va.

*vädjande puppyeyes*

Nä, men fan vad fin den här första Bråvalla-dagen har varit. Vi har hälsat på i tält, besökt små terrasser uppe på ett husvagnstak, hört nice musik och rapporterat om både kaos och härligheter. Jag har dessutom druckit extrema mängder resorb och ätit, uppskattningsvis, två liter jordgubbar.

Och intervjuat! Folk och artister och… ja. Folk och artister.

I morgon fortsätter vi med det. Men tills dess: SÄNG.