Skrev en krönika om er. Eller jag försökte. Jag var trött och mörbultad efter natten med er. Men glad. Och exalterad. Och ivrig. Och liksom livsglad. Det finns så mycket att skriva om er. Jag vet att alla tjatar om artister och kändisar och folk hit och dit. Men ert engagemang och kärlek…. jag vill och ska berätta mer om det en dag. Om den här natten. Men jag börjar såhär.

Livet blir väldigt mycket bättre med er, ska ni veta.
Jag har haft den stora glädjen att träffa så många av er under de senaste månaderna. Jag har fascinerats av er kärlek och jag har överväldigats av er öppenhet. Ni har fått mig att skratta och växa. Ni har fått mig att bli bättre på det jag gör och ni har fått mig att tycka om det ännu mer. Jag visste väl kanske någonstans att kärleken till det man älskar kan växa med andra, men jobb är ju jobb och ibland glömmer man bort att det gäller även det.
Jag älskar att vi kan hämta styrka från varandra.
Men oavsett vad så kommer det alltid att komma tider när vi alla är lite rädda. Lite svagare. Har lite mindre koll på var livet bär. Var vi ens är påväg. Men jag vill att ni ska veta att det är okej.
Jag läser allt det ni skriver till mig, allt det ni berättar, om sorg och hjärtekross och förvirring och det ni känner för artisterna ni avgudar. Jag vill bara att ni ska komma ihåg att det är er kärlek, att det är ni, var och en utav er, som bygger allt det här. Som bygger dem ni älskar. Som bygger mina möjligheter att göra det jag vill, också.
Och att det är meningen att man ska vara lite lost när man är ung.
Men att man löser det.
Att det finns så mycket som är påväg, som man inte vet om. Att styrka vinner över tvivlet.
Alltid.
Att vara ung innebär att göra saker för första gången. Att hitta rätt varje gång med sådana förutsättningar är ju som att pricka månen med en golfboll från jorden. Men det bästa med det är att det finns nya saker. Och att man kan försöka igen. Att saker är till för att provas på. Att skratta åt, att vara arg på, att ge blanka fan i.
Du som läser det här har så jävla mycket kraft att det är inte sant.
Den kraften kommer att ta dig till ställen. Vissa kommer du inte att vilja stanna på, men vissa ställen är bara hållplatser. Det är inte meningen att vi ska stanna överallt.
Och oavsett om saker gör ont, eller om du känner att du inte når hela vägen fram, andas in och försök igen. Det löser sig.
Så tack igen för att ni är med och delar med er, av er själva. Av det som lyfter er. Av det ni älskar. Av betydelsen av era idoler. Av vad ni vill i livet och vad ni känner och tänker och hur ni mår.

Det här är så mycket mer än bara rubriker och artister och artiklar och yta.
Vi är en enad kraft, hörreni.

Glad midsommar på er.
Kärlek

Det finns få saker jag älskar så mycket som att hänga med er. Ni är så inbjudande och välkomnande och kärleksfulla och rent utav sagt fantastiska att jag skulle kunna sitta på era filtar tills chefen ringer och bara ”VAR ÄR DU?”. Ni berättar så fint och är så sjukt bra på alla sätt. Tack för pratstunden i kön och tack för alla kramar och allt häng! Tack för alla bilder. Tack för att jag fick prova köa till One Direction. Det var ju första gången va men verkligen inte sista om ni ska hålla på och ha det sådär trevligt.

Är fortfarande väldigt nöjd över att ni hade som mission att smuggla in en Sportbladet-mössa med era Twitter-namn och godis till grabbarna.

Ni är så jävla bra att jag inte ens har ord för det.

Hej och hå, så drar vi i gång det här på riktigt nu då. Ni och jag, tillsammans.
Vi ska punktmarkera, hårdbevaka och sprida kärlek för, mot och med årets artister.
Är ni med? BRA!

Det är 145 dagar kvar till Årets Rockbjörnen-gala. Det ska vi fira, sprida och ta vara på varje eviga liten chans vi får. Vi smygstartade med 5 seconds to Summer tidigare i veckan (herregud vad jag älskar er passion för Aussiepojkarna! Se den på Instagram) och drar igång på riktigt med de här grabbarna. Bloggen kommer att drabbas av The Fooo-feber några dagar nu.

Men det står vi la ut med.

Kom ihåg att skicka in era bilder med. (Under ”Skicka in!” i menyraden) I want them!