Två av fyra avsnitt av ”Rockbjörnen backstage” är inspelade. I morgon bilar jag ner till Göteborg för att spela in nummer tre med little queenie Zara Larsson. Att spela in de här programmen är det roligaste jag vet. På riktigt alltså. Det känns så kul att få chansen att vara där det händer när det händer, och ta med er dit.

Jag minns när vi skulle spela in med The Fooo i Annexet. Det var ett eldprov på så många sätt. Vi hade ingen aning om vad som skulle fungera och inte. Jag hade fjärilar överallt och adrenalin precis under huden. Det enda jag åt på hela dagen var någon frukt och en liten strips från McDonalds. Det var svetittgt och hektiskt och intensivt. När vi skulle till att släppa det satt jag i ett hörn på redaktionen och var så jävla livrädd att jag inte visste var jag skulle ta vägen. Jag var så rädd att det inte skulle bli omtyckt. Att det inte skulle kännas bra. Det blev bra. Det blev älskat. Av er. Tack som fan för det.

Icona Pop blev lättare, just för att vi hade ett program i ryggen. Men jag hade samma nervositet, samma adrenalin. Jag förväntar mig inte att det är borta på torsdag heller när vi filmar med Zara.

Hur som, kul ska det bli. Vi ses i Götet!

*puss-emoji*

Såhär såg det ut när vi tog en första rond med SUCCESS-duon Samir & Viktor. Ikväll är det dags för deras första tv-framträdande (förutom Samirs PH-medverkan då, vilket han menar var ”lite värre än att gå upp och sjunga på scenen”) och de var glada och rätt lugna och peppade.

Får se hur deras puls är när allt väl är över!

Jag vet hur svårt det är att tycka om någon så mycket att man inte kan kontrollera vad man känner.
Inte förälskelsen, inte fjärilarna, inte gåshuden, inte den där tryckande, vibrerande känslan i mellangärdet som får hela maggropen att vända sig ut och in. Som att hjärtat är allt man har. Det enda som styr.
Jag vet också hur svårt det är att kontrollera när känslorna förändras. När fjärilarna och gåshuden och den där kärleken går i försvar. Vässar klor och artärer. Pumpar hårt och stridslystet.
När allt kroppen och sinnet är inställt på är att skydda den här personen.
Att gå till anfall och kriga till absolut sista jävla blodsdroppe. Vi människor fungerar så. För att kärlek är det absolut starkaste vi har.
Alla typer av den. Ingen mindre värd, ingen mindre kraftfull.
Om det så är för en mamma eller pappa eller pojkvän eller flickvän eller idol.
Men.
Vi måste också komma ihåg att alla delar av den slår lika hårt.

Det är så svårt att ta tillbaka allt som gör ont i dag. Det finns kvar där ute. På Facebook, på Instagram, i kommentarer och i forum och i bloggar. Det är lika lätt att älska som att hata. Det är lika lätt att nå ut med kyssar som med slag.
Varje litet paradis kan så lätt förvandlas till ett helvete.
Jag vill att ni kommer ihåg det. Att det där bränner fast. Inte bara i personen som får ta emot, utan också i er, i era ventiler och portaler och på era konton där kärlek är det enda som borde existera.
Jag vet att det är svårt. Jag vet hur arg man kan bli. Hur ledsen och upprörd och irriterad man kan känna sig.
Jag vet hur skönt det känns den där sekunden när man fått ge utlopp för allt det.
Fått slå ett slag.
För sig själv. Eller för personen man älskar. För sin idol.
Men jag vill att ni tänker en gång, och sedan en gång till.
Och komma ihåg det här: ibland är det bara bättre att rikta en extra, dubbel, dos kärlek till den man älskar – än ens en gnutta hat mot den man krigar mot.

Kill them with kindness.
Var snälla mot varandra. Alltid. Oavsett och överallt.
Vi är de enda vi har.

Tugga kex, spotta godisbjörnar och linda in sig själva till mumies.
Vem var bra på vad? Vem vann?
Ja, det får ni la se. Snart.

Efter helgen i Ängelholm och Båstad, efter trampbåtsmatcher och kramkalas, så tog jag Adam och körde mot Kristianstad. Jag fick stanna bilen tre gånger på grund av blixtoväder men kom fram helskinnad. Jobbade på hotellet, tog en promenad och mötte sedan upp Anton vid halv tolv på natten. Vi satte oss ner och pratade i en timme och stod sedan ute på hotelltrappan och snackade skit för att få lite luft.
Där och då bestämde vi att vi skulle ha en 3-kamp dagen efter.
Barnkalasstyle.
Fett kul!

The Fooo landar på Arlanda och möts av er kärlek.
Himla fint.

Tampa trambåt låter ju enkelt.
Det är mindre enkelt när det är trettio grader varmt och det är en fullsmockad badstrand. Men vi gjorde vårt bästa. Jag och Oscar i lag mot dansarna Kenny och Alessandro.
Ja.
Den organiserade kampen som var tänkt blev mest förvirring ut till havs och värdelös trampning. Tillslut fick jag och Oscar ta hjälp av hans fans för att överhuvutaget ta oss tillbaka till stranden. Sedan hoppade vi i vattnet och sprang sista biten.
Om vi vann?
Ni kan nog gissa er till den… Efteråt var vi blöta, sandiga, svettiga och hade lite lätt solsting. Och slogs om duschen i mitt hotellrum.