Nu är det dags – och HÄR gör du det!
Finalfasen i Rockbjörnen är igång och nu ska ni bestämma vilka som kammar hem priserna i vardera kategori. Vem blir årets kvinnliga liveartist? Vilka blir årets fans? Vilken är årets låt? Ni bestämmer. Ni. Ingen annan
Den här sommaren har gått via utsålda arenor, whiskyhäng i London och Beyoncébekymmer i Göteborg. Den har gått via debutanter och veteraner, via problem och succéer.
Den har gått via er.
Er.
Vi, ni, artisterna – tillsammans.

Nu ska allt det här prisas. Belönas!
Ni bestämmer.

Rösta för fan.

Efter helgen i Ängelholm och Båstad, efter trampbåtsmatcher och kramkalas, så tog jag Adam och körde mot Kristianstad. Jag fick stanna bilen tre gånger på grund av blixtoväder men kom fram helskinnad. Jobbade på hotellet, tog en promenad och mötte sedan upp Anton vid halv tolv på natten. Vi satte oss ner och pratade i en timme och stod sedan ute på hotelltrappan och snackade skit för att få lite luft.
Där och då bestämde vi att vi skulle ha en 3-kamp dagen efter.
Barnkalasstyle.
Fett kul!

Såhär glad var jag när jag tog lille Adam (ja, bilen heter fortfarande Adam och det känns som min pojkvän för att han har ett namn) mot Skåne. Det jag inte visste då var att jag skulle ringa min pappa i panik tre gånger och mitt i natten sitta på en parkeringsplats med sovande lastbilschaufförer och läsa en instruktionsbok med hjälp av ficklampan på iPhonen. Alltså jag är jävligt bra på att köra bil. (På Leksand sommarland kallade de mig ”naturbegåvning” när jag körde om folk på insidan åp gocartbanorna när jag var liten) Så det känns fruktansvärt surt att allt tekniskt som har med bilen att göra vann över mig. Men jag kom fram. Åtta timmar efter att jag startat från Stockholm.

MEN. Jag passade också på att stanna i Linköping och käka mat med de här härliga tjejerna.
Det är så kul att kunna träffa er som inte bor i Stockholm när jag väl har chansen! Vi snackade massa skit och The Fooo i en timme innan jag behövde bege mig vidare. Jag gör gärna om något liknande när vi reser nästa gång, oavsett stad. Vad tycker ni om det? Tack igen tjejer!

Livet blir väldigt mycket bättre med er, ska ni veta.
Jag har haft den stora glädjen att träffa så många av er under de senaste månaderna. Jag har fascinerats av er kärlek och jag har överväldigats av er öppenhet. Ni har fått mig att skratta och växa. Ni har fått mig att bli bättre på det jag gör och ni har fått mig att tycka om det ännu mer. Jag visste väl kanske någonstans att kärleken till det man älskar kan växa med andra, men jobb är ju jobb och ibland glömmer man bort att det gäller även det.
Jag älskar att vi kan hämta styrka från varandra.
Men oavsett vad så kommer det alltid att komma tider när vi alla är lite rädda. Lite svagare. Har lite mindre koll på var livet bär. Var vi ens är påväg. Men jag vill att ni ska veta att det är okej.
Jag läser allt det ni skriver till mig, allt det ni berättar, om sorg och hjärtekross och förvirring och det ni känner för artisterna ni avgudar. Jag vill bara att ni ska komma ihåg att det är er kärlek, att det är ni, var och en utav er, som bygger allt det här. Som bygger dem ni älskar. Som bygger mina möjligheter att göra det jag vill, också.
Och att det är meningen att man ska vara lite lost när man är ung.
Men att man löser det.
Att det finns så mycket som är påväg, som man inte vet om. Att styrka vinner över tvivlet.
Alltid.
Att vara ung innebär att göra saker för första gången. Att hitta rätt varje gång med sådana förutsättningar är ju som att pricka månen med en golfboll från jorden. Men det bästa med det är att det finns nya saker. Och att man kan försöka igen. Att saker är till för att provas på. Att skratta åt, att vara arg på, att ge blanka fan i.
Du som läser det här har så jävla mycket kraft att det är inte sant.
Den kraften kommer att ta dig till ställen. Vissa kommer du inte att vilja stanna på, men vissa ställen är bara hållplatser. Det är inte meningen att vi ska stanna överallt.
Och oavsett om saker gör ont, eller om du känner att du inte når hela vägen fram, andas in och försök igen. Det löser sig.
Så tack igen för att ni är med och delar med er, av er själva. Av det som lyfter er. Av det ni älskar. Av betydelsen av era idoler. Av vad ni vill i livet och vad ni känner och tänker och hur ni mår.

Det här är så mycket mer än bara rubriker och artister och artiklar och yta.
Vi är en enad kraft, hörreni.

Glad midsommar på er.
Kärlek

Sju tjejer sitter utanför Conventum kongresshall i Örebro när ett stort gäng vuxna går ut genom entrédörrarna. Det är sent på kvällen, aprilvädret är bitande kallt och de sitter inlindade i sovsäckar och klädesplagg som de trätt lager på lager för att hålla värmen så mycket som möjligt.

De kommer att sitta där hela natten och nästföljande dag. För att de vill. För att det är vad de alltid drömt om. För att det är deras chans. Deras möjlighet. Ett till­fälle att själva ta kommandot över förverkligandet av något som tidigare verkat så långt borta.

Att få träffa dem de ser upp till. Att få stå längst fram med mellangärdet mot kravallstaketet och hjärtat uppe på scenen. Att kanske få röra. Snudda med handen eller fingerspetsen eller en fuktig mobilskärm. Att få vara närmare än de någonsin varit tidigare, eller kanske kommer att vara igen.

De har bunkrat både mat och filtar och sover i skift utanför trädörrarna. Några av de vuxna stannar upp och tittar på dem med dömande blickar. Vad gör ni här? Har ni inget hem? säger en av dem och resten faller in i ett efterföljande hånskratt som inte gör mer än att bilda ny frost på iskylan som täcker asfalten.

En av tjejerna skakar på huvudet när hon återberättar scenen som utspelade sig ett halvt dygn tidigare. De har fortfarande sovsäckarna kring knäna, fortfarande flera lager kläder på kropparna. Men deras engagemang har inte dött. Det fryser aldrig. De vägrar ta åt sig av andras rädsla för det som är nytt.

Det svenska fanklimatet har förändrats. Växt med möjligheterna att ta del av idolernas innersta, att följa deras varje steg. Kanske har det aldrig varit så här stort. Så här mycket. Kanske har svenska fans aldrig tidigare orkat stå upp så tydligt.
Men nu gör de det. De har gått ur ide.
Det har Rockbjörnen med.

I år gör vi det här tillsammans. När fansen tältar utanför arenorna, när de sover rakt på backen och kämpar för att hålla handen stadig kring spritpennan som bildar ett namn som de älskar på handryggen, då är vi där.
Vi är där och lyssnar till historierna, vi är där och rapporterar från områdena dit de inte når. Vi är deras förlängda hand, deras förlängda fingertopp och fuktiga mobilskärm. Vi krossar gränser och vrålar högt. Tillsammans.

Så nästa gång sju personer ligger i sovsäckar utanför en arena i Sverige så kommer nästa grupp vuxna inte längre att skratta.
I stället kommer de att gå fram, ta en bild med sin telefon och posta den i sociala medier under #Sverigesbästafans. Det här är den nya fankulturen. Det här är det nya Rockbjörnen. Vi har vaknat nu. Och vi är inte ensamma.

Nu är det dags. Att visa er kärlek. Att visa ert stöd. Att nominera era favoriter till Rockbjörnen 2014. Att visa ert stöd för er själva, att visa stöd för den fanbase ni tycker är allra, allra bäst.
Det gör ni HÄR.

Jag vet absolut inte var jag ska börja någonstans, (det är lite för ”emotional”, som Ogge skulle ha sagt) men vi kör ändå. TACK för all respons på Rockbjörnen backstage. Den har bara levt i nio timmar, men den har gett så mycket kärlek tillbaka att det känns som att jag ska sprängas.
Vi har jobbat så hårt med det här, så hårt med hela backstage-konceptet, så hårt med hela Rockbjörnen, för att göra allt till ert. Vi vill ha er med. Vi vill ha er närvarande.
Det är hela tanken, hela konceptet, med Rockbjörnen 2014.
Jag vill att den här sommaren är något vi ska ta del av, och göra, tillsammans. Jag har sagt det tusen gånger känns det som, men jag vill att ni ska veta att vi kommer att fortsätta jobba hårt med det här.
Med The Fooo. Med andra artister. På festivaler och konserter och upptåg.
Redan på tisdag träffar vi ett skivbolag för att planera nästa backstagehäng i form av den minidokumentär ni precis fick ta del av med The Fooo.
Samtidigt kommer vi att fortsätta haka på grabbarna, och andra artister, och på andra upptåg. Det kommer att hända så MYCKET framöver. Det vill ni såklart inte missa.
Och jag vill för allt i världen inte göra det utan er.
I morgon är det måndag.
Jag kommer att komma in på jobbet så jävla stolt då.
Stolt över hur ni spridit videon och artikeln och bilderna. Fortsätt med det! Let love rule!

Återigen: TACK. Jag är så stolt.
NI FÅR ALLA PUSSAR JAG ÄGER OCH HAR.