Livet blir väldigt mycket bättre med er, ska ni veta.
Jag har haft den stora glädjen att träffa så många av er under de senaste månaderna. Jag har fascinerats av er kärlek och jag har överväldigats av er öppenhet. Ni har fått mig att skratta och växa. Ni har fått mig att bli bättre på det jag gör och ni har fått mig att tycka om det ännu mer. Jag visste väl kanske någonstans att kärleken till det man älskar kan växa med andra, men jobb är ju jobb och ibland glömmer man bort att det gäller även det.
Jag älskar att vi kan hämta styrka från varandra.
Men oavsett vad så kommer det alltid att komma tider när vi alla är lite rädda. Lite svagare. Har lite mindre koll på var livet bär. Var vi ens är påväg. Men jag vill att ni ska veta att det är okej.
Jag läser allt det ni skriver till mig, allt det ni berättar, om sorg och hjärtekross och förvirring och det ni känner för artisterna ni avgudar. Jag vill bara att ni ska komma ihåg att det är er kärlek, att det är ni, var och en utav er, som bygger allt det här. Som bygger dem ni älskar. Som bygger mina möjligheter att göra det jag vill, också.
Och att det är meningen att man ska vara lite lost när man är ung.
Men att man löser det.
Att det finns så mycket som är påväg, som man inte vet om. Att styrka vinner över tvivlet.
Alltid.
Att vara ung innebär att göra saker för första gången. Att hitta rätt varje gång med sådana förutsättningar är ju som att pricka månen med en golfboll från jorden. Men det bästa med det är att det finns nya saker. Och att man kan försöka igen. Att saker är till för att provas på. Att skratta åt, att vara arg på, att ge blanka fan i.
Du som läser det här har så jävla mycket kraft att det är inte sant.
Den kraften kommer att ta dig till ställen. Vissa kommer du inte att vilja stanna på, men vissa ställen är bara hållplatser. Det är inte meningen att vi ska stanna överallt.
Och oavsett om saker gör ont, eller om du känner att du inte når hela vägen fram, andas in och försök igen. Det löser sig.
Så tack igen för att ni är med och delar med er, av er själva. Av det som lyfter er. Av det ni älskar. Av betydelsen av era idoler. Av vad ni vill i livet och vad ni känner och tänker och hur ni mår.

Det här är så mycket mer än bara rubriker och artister och artiklar och yta.
Vi är en enad kraft, hörreni.

Glad midsommar på er.
Kärlek

Det finns få saker jag älskar så mycket som att hänga med er. Ni är så inbjudande och välkomnande och kärleksfulla och rent utav sagt fantastiska att jag skulle kunna sitta på era filtar tills chefen ringer och bara ”VAR ÄR DU?”. Ni berättar så fint och är så sjukt bra på alla sätt. Tack för pratstunden i kön och tack för alla kramar och allt häng! Tack för alla bilder. Tack för att jag fick prova köa till One Direction. Det var ju första gången va men verkligen inte sista om ni ska hålla på och ha det sådär trevligt.

Är fortfarande väldigt nöjd över att ni hade som mission att smuggla in en Sportbladet-mössa med era Twitter-namn och godis till grabbarna.

Sju tjejer sitter utanför Conventum kongresshall i Örebro när ett stort gäng vuxna går ut genom entrédörrarna. Det är sent på kvällen, aprilvädret är bitande kallt och de sitter inlindade i sovsäckar och klädesplagg som de trätt lager på lager för att hålla värmen så mycket som möjligt.

De kommer att sitta där hela natten och nästföljande dag. För att de vill. För att det är vad de alltid drömt om. För att det är deras chans. Deras möjlighet. Ett till­fälle att själva ta kommandot över förverkligandet av något som tidigare verkat så långt borta.

Att få träffa dem de ser upp till. Att få stå längst fram med mellangärdet mot kravallstaketet och hjärtat uppe på scenen. Att kanske få röra. Snudda med handen eller fingerspetsen eller en fuktig mobilskärm. Att få vara närmare än de någonsin varit tidigare, eller kanske kommer att vara igen.

De har bunkrat både mat och filtar och sover i skift utanför trädörrarna. Några av de vuxna stannar upp och tittar på dem med dömande blickar. Vad gör ni här? Har ni inget hem? säger en av dem och resten faller in i ett efterföljande hånskratt som inte gör mer än att bilda ny frost på iskylan som täcker asfalten.

En av tjejerna skakar på huvudet när hon återberättar scenen som utspelade sig ett halvt dygn tidigare. De har fortfarande sovsäckarna kring knäna, fortfarande flera lager kläder på kropparna. Men deras engagemang har inte dött. Det fryser aldrig. De vägrar ta åt sig av andras rädsla för det som är nytt.

Det svenska fanklimatet har förändrats. Växt med möjligheterna att ta del av idolernas innersta, att följa deras varje steg. Kanske har det aldrig varit så här stort. Så här mycket. Kanske har svenska fans aldrig tidigare orkat stå upp så tydligt.
Men nu gör de det. De har gått ur ide.
Det har Rockbjörnen med.

I år gör vi det här tillsammans. När fansen tältar utanför arenorna, när de sover rakt på backen och kämpar för att hålla handen stadig kring spritpennan som bildar ett namn som de älskar på handryggen, då är vi där.
Vi är där och lyssnar till historierna, vi är där och rapporterar från områdena dit de inte når. Vi är deras förlängda hand, deras förlängda fingertopp och fuktiga mobilskärm. Vi krossar gränser och vrålar högt. Tillsammans.

Så nästa gång sju personer ligger i sovsäckar utanför en arena i Sverige så kommer nästa grupp vuxna inte längre att skratta.
I stället kommer de att gå fram, ta en bild med sin telefon och posta den i sociala medier under #Sverigesbästafans. Det här är den nya fankulturen. Det här är det nya Rockbjörnen. Vi har vaknat nu. Och vi är inte ensamma.