Hans ”Money on my mind” har tagit världen med storm.
Men svenska publiken knockade Sam Smith.
”Jag är en känslomässig röra just nu” skriver han på Twitter.

Ja, så var det dags igen! Bråvalla väntar runt hörnet (ett hörn med 1000 mejl, massa planering och ett paniksamtal till pappa ”ta med en regnjacka till Stockholm för jag kommer dö annars!!!”) och det lär bli lika kaosartat och härligt som förra året.

Lite såhär såg det ut då. Vi jobbade som galningar till tre på nätterna, åt korv på bensinmackar och somnade för att vakna alldeles för tidigt igen. Intervjuade artister som Paramore, Macklemore och Ryan Lewis, spelade in sjukt många inslag med festivalbesökarna, klampade runt i leran och såg akter som Avicii och Green Day.

Såhär trött var jag på söndagmorgonen när vi satt på tågstationen i Norrköping och bara ”ååååh gud nu är jag slut som människa”:

Ska ni dit?! Va, va, va? Isåfall hoppas jag vi ses och gör något skoj!

Lördag och finväder i Stockholm. Då drog Liam Payne ensam till studion i Stockholm. Det kallar jag arbetsmoral! Var höll de andra hus?!

Foto: P-O Sännås.

Hej och hå, först showade One Direction loss i Friends arena – sedan gick de ut och tog sig några järn! Vid ett-tiden på natten kom de till klubben Collage i Stockholm med sex livvakter i släptåg. Där drack de drinkar och kramade tjejer på VIP-hyllan. Två timmar senare lämnade de klubben med några av tjejerna de pratat med på klubben.

Lucky them. Eller?

Foto: Jimmy Wixtröm.

Det finns få saker jag älskar så mycket som att hänga med er. Ni är så inbjudande och välkomnande och kärleksfulla och rent utav sagt fantastiska att jag skulle kunna sitta på era filtar tills chefen ringer och bara ”VAR ÄR DU?”. Ni berättar så fint och är så sjukt bra på alla sätt. Tack för pratstunden i kön och tack för alla kramar och allt häng! Tack för alla bilder. Tack för att jag fick prova köa till One Direction. Det var ju första gången va men verkligen inte sista om ni ska hålla på och ha det sådär trevligt.

Är fortfarande väldigt nöjd över att ni hade som mission att smuggla in en Sportbladet-mössa med era Twitter-namn och godis till grabbarna.

I helgen återvänder One Direction till Sverige och Friends arena. Som ni (och vi!) väntat på detta! FINALLY! Sist de var här försvann de ju ut i skogen och tältade. (Ni som sett deras dokumentär vet exakt vad jag pratar om. ”Are there any bears in Sweden?”. Well. Ja.) Någon dag senare dök de plötsligt upp på en restaurang på Stureplan trots att alla trodde de lämnat landet. Hur som. Jag och min kollega Kristoffer knallade upp på Aftonbladets takterass för att prata lite om dessa fem gossar. De har döpt det lite ogenerat till ”Allt du behöver veta om One Direction” och det kanske inte riktigt stämmer men vi babblade på och de KLIPPTE BORT när jag försökte pitcha in mig själv som pojkbandsmanager. Inte okej.

Så om några pojkband ser detta och tänker ”hon verkar skön”, ring mig!
Eller mejla. Jag är svinbra på att svara på mejl.

Ibland.

Sju tjejer sitter utanför Conventum kongresshall i Örebro när ett stort gäng vuxna går ut genom entrédörrarna. Det är sent på kvällen, aprilvädret är bitande kallt och de sitter inlindade i sovsäckar och klädesplagg som de trätt lager på lager för att hålla värmen så mycket som möjligt.

De kommer att sitta där hela natten och nästföljande dag. För att de vill. För att det är vad de alltid drömt om. För att det är deras chans. Deras möjlighet. Ett till­fälle att själva ta kommandot över förverkligandet av något som tidigare verkat så långt borta.

Att få träffa dem de ser upp till. Att få stå längst fram med mellangärdet mot kravallstaketet och hjärtat uppe på scenen. Att kanske få röra. Snudda med handen eller fingerspetsen eller en fuktig mobilskärm. Att få vara närmare än de någonsin varit tidigare, eller kanske kommer att vara igen.

De har bunkrat både mat och filtar och sover i skift utanför trädörrarna. Några av de vuxna stannar upp och tittar på dem med dömande blickar. Vad gör ni här? Har ni inget hem? säger en av dem och resten faller in i ett efterföljande hånskratt som inte gör mer än att bilda ny frost på iskylan som täcker asfalten.

En av tjejerna skakar på huvudet när hon återberättar scenen som utspelade sig ett halvt dygn tidigare. De har fortfarande sovsäckarna kring knäna, fortfarande flera lager kläder på kropparna. Men deras engagemang har inte dött. Det fryser aldrig. De vägrar ta åt sig av andras rädsla för det som är nytt.

Det svenska fanklimatet har förändrats. Växt med möjligheterna att ta del av idolernas innersta, att följa deras varje steg. Kanske har det aldrig varit så här stort. Så här mycket. Kanske har svenska fans aldrig tidigare orkat stå upp så tydligt.
Men nu gör de det. De har gått ur ide.
Det har Rockbjörnen med.

I år gör vi det här tillsammans. När fansen tältar utanför arenorna, när de sover rakt på backen och kämpar för att hålla handen stadig kring spritpennan som bildar ett namn som de älskar på handryggen, då är vi där.
Vi är där och lyssnar till historierna, vi är där och rapporterar från områdena dit de inte når. Vi är deras förlängda hand, deras förlängda fingertopp och fuktiga mobilskärm. Vi krossar gränser och vrålar högt. Tillsammans.

Så nästa gång sju personer ligger i sovsäckar utanför en arena i Sverige så kommer nästa grupp vuxna inte längre att skratta.
I stället kommer de att gå fram, ta en bild med sin telefon och posta den i sociala medier under #Sverigesbästafans. Det här är den nya fankulturen. Det här är det nya Rockbjörnen. Vi har vaknat nu. Och vi är inte ensamma.

Nu är det dags. Att visa er kärlek. Att visa ert stöd. Att nominera era favoriter till Rockbjörnen 2014. Att visa ert stöd för er själva, att visa stöd för den fanbase ni tycker är allra, allra bäst.
Det gör ni HÄR.

Efter att Iconas set var slut mötte vi upp dem i logen. Det var svettigt och härligt och varmt och de kände sig lite tomma efteråt. Vi skildes åt med några kramar och sedan satte vi av ut på golvet för att se en del av Katys show. SÅ kul att hon kommer till Sverige nästa år, det är verkligen ingenting man vill missa.

Efteråt drog vi från denna legendariska arena och satte oss på en restaurang precis utanför dörren. Åt och drack vatten som att vi varit utsvulta i öknen och inte hängt med en catering. Sedan somnade vi bums på hotellet.

Stort TACK till Ten för att vi fick hänga med Icona. Har en känsla av att programmet kommer att bli riktigt, riktigt bra. Först The Fooo. Sedan Icona Pop. Sedan… I know who, and you don’t. Hehe.

Innan konserten skulle dra igång hällde Icona Pop upp whisky i plastmuggar och spelade musiken högt, högt, högt. Tillsammans med sitt team såg de till att peppa ordentligt inför sista spelningen innan de gick mot scenen. Mikrofoner sattes fast, glasen höjdes, glasen dracks ur.

Sedan var det showtime.

Och alltså. Man blev ju rätt stolt va. Rätt jävla stolt när två svenska tjejer får en hel 02 fucking arena att sjunga med i ”I love it”.