Sju tjejer sitter utanför Conventum kongresshall i Örebro när ett stort gäng vuxna går ut genom entrédörrarna. Det är sent på kvällen, aprilvädret är bitande kallt och de sitter inlindade i sovsäckar och klädesplagg som de trätt lager på lager för att hålla värmen så mycket som möjligt.

De kommer att sitta där hela natten och nästföljande dag. För att de vill. För att det är vad de alltid drömt om. För att det är deras chans. Deras möjlighet. Ett till­fälle att själva ta kommandot över förverkligandet av något som tidigare verkat så långt borta.

Att få träffa dem de ser upp till. Att få stå längst fram med mellangärdet mot kravallstaketet och hjärtat uppe på scenen. Att kanske få röra. Snudda med handen eller fingerspetsen eller en fuktig mobilskärm. Att få vara närmare än de någonsin varit tidigare, eller kanske kommer att vara igen.

De har bunkrat både mat och filtar och sover i skift utanför trädörrarna. Några av de vuxna stannar upp och tittar på dem med dömande blickar. Vad gör ni här? Har ni inget hem? säger en av dem och resten faller in i ett efterföljande hånskratt som inte gör mer än att bilda ny frost på iskylan som täcker asfalten.

En av tjejerna skakar på huvudet när hon återberättar scenen som utspelade sig ett halvt dygn tidigare. De har fortfarande sovsäckarna kring knäna, fortfarande flera lager kläder på kropparna. Men deras engagemang har inte dött. Det fryser aldrig. De vägrar ta åt sig av andras rädsla för det som är nytt.

Det svenska fanklimatet har förändrats. Växt med möjligheterna att ta del av idolernas innersta, att följa deras varje steg. Kanske har det aldrig varit så här stort. Så här mycket. Kanske har svenska fans aldrig tidigare orkat stå upp så tydligt.
Men nu gör de det. De har gått ur ide.
Det har Rockbjörnen med.

I år gör vi det här tillsammans. När fansen tältar utanför arenorna, när de sover rakt på backen och kämpar för att hålla handen stadig kring spritpennan som bildar ett namn som de älskar på handryggen, då är vi där.
Vi är där och lyssnar till historierna, vi är där och rapporterar från områdena dit de inte når. Vi är deras förlängda hand, deras förlängda fingertopp och fuktiga mobilskärm. Vi krossar gränser och vrålar högt. Tillsammans.

Så nästa gång sju personer ligger i sovsäckar utanför en arena i Sverige så kommer nästa grupp vuxna inte längre att skratta.
I stället kommer de att gå fram, ta en bild med sin telefon och posta den i sociala medier under #Sverigesbästafans. Det här är den nya fankulturen. Det här är det nya Rockbjörnen. Vi har vaknat nu. Och vi är inte ensamma.