Sedan var det dags för genrep. Jag satt mot en vägg och låtsades vara ni, fast 2499 personer färre. Vevade med armarna och jublade lite då och då. (Man vill ju helst jubla hela tiden när de här fyra står på scenen men ni vet, det blir lite awkward när man är helt ensam.)

Sedan passade vi på att ha lite kramkalas innan jag gick ut till er en sväng igen. SINNESSJUKT vad rara ni är alltså. De bilderna ska allt få ett helt eget inlägg. <3

Så var det dags för konsert och det var ju…. ja. HELT JÄVLA ASBRA. Så.

Jag fick ha keps och kasta in ballongerna under ”Lose our lungs”. Så gör man en 22-åring lycklig.

Efteråt ägnade sig killarna åt tjuvtittning och cola i logen. De var glada! Och stolta! Inte minst över er.
Och jag med! Över alla! Över all kärlek ni visat inte bara grabbarna, utan oss också som fått vara med på den här resan. TACK FÖR DET!