Jag vet hur svårt det är att tycka om någon så mycket att man inte kan kontrollera vad man känner.
Inte förälskelsen, inte fjärilarna, inte gåshuden, inte den där tryckande, vibrerande känslan i mellangärdet som får hela maggropen att vända sig ut och in. Som att hjärtat är allt man har. Det enda som styr.
Jag vet också hur svårt det är att kontrollera när känslorna förändras. När fjärilarna och gåshuden och den där kärleken går i försvar. Vässar klor och artärer. Pumpar hårt och stridslystet.
När allt kroppen och sinnet är inställt på är att skydda den här personen.
Att gå till anfall och kriga till absolut sista jävla blodsdroppe. Vi människor fungerar så. För att kärlek är det absolut starkaste vi har.
Alla typer av den. Ingen mindre värd, ingen mindre kraftfull.
Om det så är för en mamma eller pappa eller pojkvän eller flickvän eller idol.
Men.
Vi måste också komma ihåg att alla delar av den slår lika hårt.

Det är så svårt att ta tillbaka allt som gör ont i dag. Det finns kvar där ute. På Facebook, på Instagram, i kommentarer och i forum och i bloggar. Det är lika lätt att älska som att hata. Det är lika lätt att nå ut med kyssar som med slag.
Varje litet paradis kan så lätt förvandlas till ett helvete.
Jag vill att ni kommer ihåg det. Att det där bränner fast. Inte bara i personen som får ta emot, utan också i er, i era ventiler och portaler och på era konton där kärlek är det enda som borde existera.
Jag vet att det är svårt. Jag vet hur arg man kan bli. Hur ledsen och upprörd och irriterad man kan känna sig.
Jag vet hur skönt det känns den där sekunden när man fått ge utlopp för allt det.
Fått slå ett slag.
För sig själv. Eller för personen man älskar. För sin idol.
Men jag vill att ni tänker en gång, och sedan en gång till.
Och komma ihåg det här: ibland är det bara bättre att rikta en extra, dubbel, dos kärlek till den man älskar – än ens en gnutta hat mot den man krigar mot.

Kill them with kindness.
Var snälla mot varandra. Alltid. Oavsett och överallt.
Vi är de enda vi har.